Mina funderingar om teknik i förskolan

När man pratar om teknik ligger det nära till hands att tänka att det är en lång rad verktyg, apparater och maskiner. Nu har jag insett att mer eller mindre allting som omger oss har med teknik att göra. Den reviderade läroplanen har fått en tydligare skrivning inom det här området. ”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att urskilja teknik i vardagen och utforska hur enkel teknik fungerar” (Lpfö 98 rev2010).

Om jag tänker på den verksamhet som vi har på förskolan där jag arbetar kommer jag först att tänka på teknikbordet, som vi har introducerat i vinter. Barnen har tagit med trasiga apparater hemifrån. Där finns olika skruvmejslar och andra verktyg och sedan är det fritt fram att plocka isär och undersöka. Detta tycker både pojkarna och flickorna är roligt. Men för att ge barnen en större förståelse krävs att vi pedagoger finns där med barnen och benämner. I detta rum finns också ljusbord och konstruktionslek. En sådan sak som att bygga med klossar, kaplastavar och lego är verkligen teknik. Men dessa traditionella teknikområden är långt ifrån allt. Enligt Ginner & Mattsson (2009): ”Teknik är allt det människan sätter mellan sig själv och sin omgivning för att uppfylla olika behov samt de kunskaper och färdigheter hon utvecklar och förvaltar i denna problemlösande process.” En sådan vardaglig företeelse som att använda kniv och gaffel när vi äter är teknik. Att sy, göra pärlplattor, hoppa hopprep, bygga kojor, snickra och måla är ju aktiviteter som ofta förekommer på förskolan och som alla har med teknik att göra.

Ginner & Mattsson (2009) skriver att i ett historiskt perspektiv utvecklade människorna olika tekniker när de började förvara mat, klä sig och bruka jorden. Människor har prövat, misslyckats, förändrat, prövat igen och kanske lyckats. Våra livsvillkor och vår samhällsorganisation har påverkats i samband med att ny teknik utvecklats.

Jag uppmärksammade en händelse på förskolan som förmodligen gått mig förbi om jag inte haft fokus på teknik. Till och med ett så vardagligt verktyg som en äggskärare är ju en teknisk pryl. Två flickor satt tillsammans vid mellanmålet, de hade skalat varsitt ägg och bad om äggskäraren. Nu började de undersöka den, vrida och vända, spela på den, tryckte ner själva ”delaren” och kontrollerade hur trådarna gick genom skårorna. De pratade och skrattade tillsammans. Ingen pedagog bad dem ”sluta leka med den”, utan de fick fortsätta sitt undersökande. I denna korta sekvens finns därför exempel på både individuell, interpersonell och institutionell dimension.

Gunilla Gahm