Teknik i förskolan

Apropå teknik i förskolan.

Följande händelse utspelade sig på min förskola idag. Vi skulle gå till skogen denna förmiddag. Barnen som var färdigklädda väntade som vanligt utomhus på att alla skulle bli klara innan vi kunde gå iväg. Då de väntade på förskolans gård upptäckte två av flickorna, 4 och 5 år gamla, att en gren hade fallit ner från en av björkarna. – Vi gör en gungbräda! Genast satte de igång. De samlade små grenar i en välordnad hög och provade att lägga den stora grenen tvärs över högen. Sedan provade de att gunga. – Det blir inte så bra, vi måste ha fler pinnar. – Vi kan ta med pinnar hem från skogen. Väl i skogen letade de efter passande pinnar. – De måste vara tjocka så att det blir högt, resonerade de med varandra. Då vi kom tillbaks till förskolan började de arrangera om sin pinnhög och lägga dit de ”nya”. De var noga med hur de placerade pinnarna och när de var nöjda placerade de den stora grenen tvärs över högen igen. Sedan satte de sig på var sin sida och GUNGADE glatt. Jag lade märke till att den ena tjejen flyttade sig längs grenen så att vikten fördelades lika på båda sidor av gungbrädan. – Det fungerar…..

Min reflektion är att barnen använder sig i hög grad av arbete med teknik i denna händelse. De experimenterar med hävstångsprincipen när de frågar sig vad som krävs för att gungbrädan skall fungera. Gungbrädan är en form av hävstång, en tvåarmad sådan.

En hävstång är ett oböjligt föremål som används tillsammans med en lämplig vridningspunkt eller pivotpunkt för att öka eller minska den resulterande kraft som en påverkande kraft  utövar i hävstångens andra ände. Man skiljer på enarmade och tvåarmade hävstänger. På en enarmad hävstång finns den påverkande och den resulterande kraften på samma sida om vridningspunkten och vid tvåarmade finns de på olika sidor. Hävstången går igen i många mekaniska tillämpningar och användes som ett viktigt verktyg för kraftutväxling redan under forntiden. (Wikipedia, den fria encyklopedin).

Ginner & Mattsson menar att teknik i stor utsträckning handlar om problemlösning. Det gäller att identifiera vari problemet eller uppgiften består, och att tydliggöra hur omgivande, t.ex. samhälleliga och naturvetenskapliga faktorer påverkar olika lösningar. Vidare menar Ginner & Mattsson att teknik är allt det människan sätter mellan sig själv och sin omgivning för att uppfylla olika behov samt de kunskaper och färdigheter hon utvecklar och förvaltar i denna problemlösande process.

Den interpersonella dimensionen av lärandet blir synligt i processen. Barnen lär sig av varandra då de diskuterar hur de ska bygga sin gungbräda, vilken teknik som kan vara bra. Vidare är det av vikt att min roll som pedagog är tillåtande. Om jag inte varit lyhörd för det projekt som flickorna hade satt igång kanske jag hade ifrågasatt varför de skulle ha pinnar med sig hem från skogen. Vi brukar lämna pinnar kvar då vi går tillbaks till förskolan. Här synliggörs den institutionella dimensionen av lärandet för flickorna. Barnens individuella lärande utmanas av att de testar sig fram, diskuterar och analyserar sitt sätt att lösa problemet. Det finns en glädje och lärande sker genom lek.

Jag har i och med denna kurs i Natur och Teknik blivit mer observant på det som barnen verkligen gör. Hur de utforskar och experimenterar sin omgivning, samt hur de tar stöd av varandra i sitt forskande. Jag ser mycket teknik och naturvetande bland barnen i förskolan. Barnens vetgirighet och lust att lära påverkar mig positivt i min yrkesroll som medforskande pedagog.               

Referenser:

Ginner,T. & Mattsson, G. (red) (1996). Teknik i skolan. Lund: Studentlitteratur

http://sv.wikipedia.org/wiki/ (hämtat 2011-03-21)

Anneli Andersson Gr.2a